Välkommen till världen

Välkommen till världen Emilia Stevanovic!

Jag vill inleda det här långa inlägget med att säga att förlossningen var en av de mest fantastiska upplevelser jag haft. Så här kommer min berättelse.

Den 14 juni var beräknat (BF) förlossningsdatum för mig. Men som för så många andra gick jag över tid. Jag måste ändå säga att jag upplevde inte det så farligt med att gå över tid. Jag fick många meddelanden där det oftast stod, oj vad jobbigt, det måste vara tungt, håller du ut osv. Helt ärligt upplevde jag att det var ungefär lika jobbigt att gå över tid som att vara 1 veckan innan BF. Man är ju redan gigantisk, det är svårt att sova, man svettas osv. Det var kanske självaste längtan till att få träffa bebisen som gjorde att det var tufft att vänta lite längre.

Igångsättning

Eftersom bebisen inte ville komma ut ännu planerade vi att köra en igångsättning och vi fick tid på förlossningen den 24/6.

Förlossningsväskan är packad sedan flera veckor sedan. Man vet ju aldrig när ett barn bestämmer sig för att komma ut till världen. Men det finns alltid lite sista minuten saker att packa och få med det sista. När vi väl kommer fram till förlossningen så får vi informationen om att Milomir får inte följa med in på grund av rutinerna kring Covid-19 och att det just nu fullt på avdelningen. Han får alltså åka tillbaka hem. Jag checkas in på avdelningen och förbereder mig mentalt för att bli igångsatt på egen hand utan Milomir. När jag väl kommer in så får jag informationen om att det är fullt just nu på BB, vilket innebär att jag kommer få vänta med igångsättningen. När man väl är förlöst måste man ju få en plats på BB. Så vi startar dagen efter, alltså på fredagen den 25/6. Så jag sover kvar där och delar rum med en annan tjej som med är ”själv” då partnern inte får vara med.

På fredag klockan 15:00 får jag börja med en igångsättning. Som jag förstår så finns det flera olika alternativ när det gäller att bli igångsatt. Jag börjar med att ta hormontabletter då min livmodertapp inte öppnat sig. Det finns säkert ett bättre sätt att förklara men min nuvarande ”amningshjärna” räcker inte till för mer just nu!

Jag tar åtta stycken tabletter varannan timme vilket innebär att sista tabletten tar jag klockan 05:00 natten till lördagen. Jag börjar känna en molande typ av mensvärk redan på eftermiddagen eller tidig kväll när jag börja ta de här tabletterna. Under natten så börjar jag känna att jag får lite starkare sammandragningar. På morgonen (lördagen 26/6) gör man en ny undersökning och ser du att jag öppnat mig omkring 4 cm. Nästa steg är att ta en hormonsalva som man smörjer in kring livmodertappen. Jag får salvan på morgonen och fortsätter få sammandragningar som blir tajtare och tajtare. När vi sedan göra en ny undersökning efter ett par timmar så har jag öppnat mig ännu mer. Mina värkar blir mer intensiva och tätare. Klockan 12 gör vi ytterligare en undersökning och ser då att det är dags för mig att ringa in Milomir. Tur att han fick vara med!! Jag blir även flyttad till ett förlossningsrum.

En egen PB, som en PT fast en barnmorska.

På bilden ser du Tamara, min personliga barnmorska och Petra, undersköterska på Förlossningsenheten på Mälarsjukhuset. Världens bästa man, Milomir och en groggy Gianna.

Klockan blir 14.00 och jag har försökt att äta lunch. Det var ju inte det lättaste att göra mellan värkarna! Under den tid det tar för Milomir att ta sig till sjukhuset ringer jag min mamma för att få lite stöd. Inte så kul att sitta själv ju!

Milomir kommer upp kl 13.00 och sedan efter en timme känner jag hur det blir varmt under en värk och plötsligt går vattnet. Jag får informationen om att jag behöver ringa in min barnmorska nu om hon ska hinna vara med på förlossningen. Jag har en vän som arbetar här på förlossningen som kommer in på sin semester för att förlösa mig. Det var det bästa någonsin, att ha en alldeles egen Personlig Barnmorska. Sån trygghet det gav mig går inte ens att beskriva med ord.

Jag hade även turen att ha en undersköterska som jag också tränar med. Jag kände mig så trygg och omhändertagen av de här två otroligt kompetenta och proffsiga kvinnorna.

Stödet från en partner.

Stödet från Milomir var helt ovärderligt. Vi hade pratat innan kring hur vi vill samarbeta under förlossningen så att vi använder rätt kommunikation. Min upplevelse var att det gick jättebra och jag kunde inte gjort det här utan honom. Han fanns vid min sida hela tiden och jag gjorde precis det jag behövde i stunden. Han höll min hand, masserade mig, peppade mig, säger att jag ska andas, säger att jag ska slappna av osv.

För mig var det viktigt att ha någon där som känner mig som vet när jag tycker att det blir för mycket, om jag inte skulle orka mer, eller om jag bara behöver få pepp och pusch för att ta mig igenom de tuffa värkarna.

En magisk upplevelse.

Och att tillslut få känna sitt eget barn läggas på sin bröstkorg var ju en helt magisk känsla efter alla timmar av hårt arbete.

Alla tankar jag hade innan kring att smärtan skulle vara outhärdlig, till att spricka i underlivet, att det kommer massa blod, att det kommer massa bajs och kissa överallt. Bedövning eller inte bedövning, alla de tankarna var helt borta. Jag hade ett enda fokus och det var på att andas igenom mina värkar.

För mig var det viktigt att ta förlossningen som den kommer. Det är ju absolut ingenting jag själv kan styra över, det är som händer händer liksom. Det enda jag kan fokusera på är att hantera värkarna med hjälp av andningen. Att inte vara rädd utan att snarare låta kroppen göra jobbet åt dig.

Min barnmorska Tamara sa också åt mig att vi kommer arbeta med olika positioner under värkarbetet. Jag provade allt från att stå upp och hänga på Milomir, sitta ner på en pall med Milomir bakom mig så att jag kunde luta mig mot honom. Jag provade att stå på alla fyra, att stå på knä och jag provade att ligga på sidan. För mig var det skönt att få byta position för man blir otroligt trött av att hålla ut i en och samma position.

Efter 6 timmars hårt arbete bestämde hon sig för att komma ut!